majastina

I dag ges Ronnie Sandahls debutroman ut, "Vi som aldrig sa hora".

Ronnie är en lyckad framgångssaga. En 84:a, uppvuxen i Falköping som nu är omtyckt Aftonbladetkolumnist. Och som dessutom kan lägga en bok i CV:et.

Boken utspelar sig i hemstan. Regniga, tråkiga Falköping. Som lika gärna hade kunnat vara Herrljunga. Eller Alingsås. Eller Simrishamn.

Men nu blir det extra bra när jag känner igen namnen. Floby VK, Ållebergsgymnasiet (vars tjejer faktiskt var lite bättre än oss i fotboll...) och jag känner framför allt igen stämningen. Karaktärerna.

Grabbgänget med vilsna Hannes som söker tröst i Stockholm och sin Ipod, överviktiga Kristian som kanske egentligen är mest intressant, men bara får höra vännernas gnäll, Frippe som inte har sex utan knullar med kompisens flickvän och sist, killen som lätt glöms av. Hette han Stig?

Ronnie skriver bra, rappt och använder sköna detaljer och ord. Vad sägs om: Skogsbärsciderkladdig mun, snusfuktiga fingrar och nikotinister?

Jag har svårt för författare som gör en Liza Marklund, har egna ansiktet på omslaget. Och att egna medarbetaren Virtanen uttalar sig i omslaget: "Jag älskar Ronnie Sandahl." Jaha?

Storyn har hörts/lästs förr. Tragiskt liv i neddeppad småstad. Fast jag blir sugen på att göra en uppföljare, en kontring. "Vi som kallades horor". Detta skabbiga namn.

Förresten, stötte jag på ordet - live - senast igår. Gick bakom fyra högstadietjejer som roade sig med att trampa skorna av varandra. Fnissfniss och så plötsligt:

- Sluta, jävla hora.

Jävla hora? Till vännen?
Varför sa jag inget?
Men jag har sagt.